Varför vi behöver öar
Den lilla söderhavsön Nauru kallades länge Pleasant Island, den behagliga ön. Sedan exploaterades öns naturresurs – fosfat – och under några decennier efter självständigheten 1968 tillhörde Nauru världens allra rikaste nationer. Öborna slog världsrekord i fetma, diabetes och slöseri. Men nu är naturresursen slut, landskapet förstört och alla pengarna borta. Nauru räknas som en av världens fattigaste nationer. Anders Källgård, vår kanske mest kände nesofil (ö-älskare), bestämmer sig för att resa dit.
Hans nya bok blir till en svidande kritik av kapitalismen, som med sin kortsiktighet och strävan efter vinstmaximering tycks oförenlig med ett ekologiskt hållbart samhälle – men som vanligt tar han under sin resa oväntade omvägar i tid och rum, med nedslag på små och stora öar. Resan till Nauru börjar i den ryska gruvbyn Barentsburg i arktiska Svalbard och går sedan via Nya Guinea, Trobrianderna, Tasmanien, Salomonöarna och Kiribati. Han intervjuar turistchefen i världens minst besökta land, han besöker det isolerade kwaiofolket på ön Malaita och han träffar en kvinna som byggt sin egen ö.
Anders Källgård är författare till en rad böcker om öar, inklusive den tunga klassikern ”Sveriges öar”. Hans nya bok ”Nära Nauru” är en debattbok och en ö-bok men också en reseskildring av bästa sort: tänkvärd, lärorik och rolig. Den utgör den fristående sista delen i en trilogi om resor till fjärran små ”frimärksöar”, efter ”På Pitcairn” (2004) och ”Till Sankt Helena” (2011).
